Fru Strandh

Farväl, älskade vän
Ibland tar livet vändningar som man inte har tänkt sig. Och jag har inte riktigt klarat av att skriva detta inlägget förrän nu. Men i måndags fick vår fina lilla katt somna in på grund av njursvikt. Hon var ju sjuk i somras men blev lyckligtvis bra igen. Aptiten började återkomma och hon gick upp i vikt, efter ett tag hade vi tillbaka den lekfulla och sociala katt som hon brukade vara. Men sedan började liksom aptiten dippa neråt igen och vi tänkte att hon kanske bara blivit lite bortskämd med mjukmat och tonfisk som vi trugat med när hon var sjuk och vägrade äta. Tyvärr var vi ju tvugna att gå tillbaka till det vanliga fodret eftersom hon har haft någon typ av foderallergi och äter foder för känsliga katter. Vi trixade med maten på alla möjliga vis för att få henne att äta, men aptiten blev gradvis sämre samtidigt som hon drack ovanligt mycket och hade börjat tappa i vikt igen.
 
I helgen beslöt vi oss därför för att ringa veterinären och eventuellt ta in henne för en koll. Så jag ringde i måndags och de tyckte vi borde komma in med henne, lyckligtvis fanns en tid samma dag. Och även fast vi fick ett otroligt jobbigt besked där så var det väl skönt att vi fick en tid så snabbt. De tog blodprov och proverna visade att hennes njurar nästan var helt ersatta av bindväv och inte alls fungerade som de skulle. Tyvärr fanns det inget vi kunde göra för henne och hade inte funnits även om det hade upptäckts tidigare heller. Sjukdomen gjorde tydligen så att hon kände illamående varje gång hon försökte äta så därav den dåliga aptiten. Och antagligen var detta orsak till det överdrivna drickandet också. Så där och då fick lilla Stina stilla somna in i min famn och vi begravde henne senare på dagen. 
 
Man inser inte alltid hur mycket man värderar något förrän man förlorar det, och kanske att det var så med Stina. När hon var sjuk i somras och vi var rädda att behöva avliva henne så insåg vi nog hur mycket hon betydde för oss. Så nu förstod vi nog hur ledsna vi skulle bli efter detta, men det fanns ju liksom inget val. Hon skulle inte behöva lida och kämpa.
 
 
 
Världens bästa katt, som vi redan saknar dig och kommer sakna dig framöver...
Det är enormt tomt hemma utan att du kommer och möter oss på dörrmattan när vi kommer hem efter jobbet.
Utan att du kommer upp till oss i soffan och trampar runt.
Utan att du ska ligga i sängen mellan oss och njuta av att bli klappad.
Du lämnade oss för tidigt, men samtidigt är vi så glada att vi kunde ge dig ytterligare nästan fyra år i livet
som du egentligen inte skulle ha fått när vi räddade dig. 
Älskade lilla "mjauen", jag är i alla fall glad att du slipper kämpa mera.
Vila i frid - vi kommer aldrig att glömma dig! Tack för all glädje och alla fina minnen du gav oss!
 
 
 
PS. Om någon vill läsa hur det gick till när vi fick lilla Stina så finns det ett gammalt inlägg om det här som ni kan klicka er in på.