Fru Strandh

Queenies utveckling
Eftersom vardagen fortfarande inte är så hemskt intressant (jobbade igår, har bara tagit det lugnt idag för att det sista av halsont ska försvinna helt) och jag inte har börjat sätta igång Queenie än så tänkte jag göra ett litet inlägg om det som faktiskt har hänt sen jag köpte henne. Man kan ju tycka att det inte alls blev som jag har tänkt, att vi inte har uppnått målen jag hade och att vi knappt har kommit någon vart. Och det är väl delvis sant, för ibland kan jag känna att livet som hästägare inte alls blev som planerat. Och jag som älskar att träna och utvecklas - att ständigt bli bättre - kan bli lite lätt frustrerad när det känns som att man bara står och stampar på samma ställe hela tiden. Men då är det viktigt att man tänker tillbaka lite och påminner sig om var man började någonstans.
 
När jag hittade Queenie hade jag letat häst i flera månader och hon blev den tionde hästen jag provred. Äntligen hade jag hittat en häst med alla de viktigaste kvalitéer jag letade efter! Och det är inte flashiga gångarter eller massa meriter i svårklasser jag ville ha i min häst, utan det handlade mer om annat. För det första var hon ett sto, och jag ville egentligen helst ha ett sto av två anledningar. Dels därför att jag alltid har gillat ston och tycker ofta de är lite mer personliga, dels därför att om hästen av någon anledning slutar vara ridbar så kan man alltid ta föl på den. Sedan var hon i lagom storlek för mig samt en bra ålder, inte längre unghäst men ändå såpass ung att hon fortfarande har många år kvar att ge och är formbar i sin utbildning. Hon hade lite rutin efter att ha tävlat på Irland och antagligen ridits ut mycket vilket jag tycker är mestadels positivt. Men sedan var det framförallt hennes personlighet jag föll för, hon verkade så positiv och arbetsvillig. Pigg och framåt, bjöd naturligt på hinder och jag kände mig stensäker i hoppningen. Inga problem att rida ut på själv och verkade inte alls ha separationsångest från andra hästar. Inte tittig eller så utan rätt cool, men ändå känslig, uppmärksam och personlig. Sedan är hennes vackra färg bara ett plus i kanten. Det var det jag såg hos Queenie när jag hittade henne och det kändes bara helt rätt. Att det sedan har dykt upp problem i ridning för oss är ju tråkigt såklart, men samtidigt kommer jag lära mig massa av den här resan också. Alla "problem" man stöter på när man håller på med hästar ger ju mer erfaranhet och lärdom, så att man kan bli ännu bättre! Och aldrig är man fullärd heller. 
 
När jag väl fick hem Queenie insåg jag dock snabbt att det fanns mycket mer att jobba på än jag trodde, förutom utbildningen inom ridningen då. Första tiden blev därför väldigt mycket fokus på grundläggande saker som inte fanns på plats och inom det området har det skett en enorm utveckling. Det kan även hända att hon bara var stressad över miljöbytet och att det var därför hon inte klarade av små vardagssaker, men jag vet ju inget om hennes bakgrund eller vad för uppfostran hon har fått. Jag tänkte att jag skriver en liten lista nedan på hur det var när hon kom till mig och hur hon är nu i jämförelse:
  • I början gick det inte att lyfta hennes bakhovar utan att hon försökte sparkas. Detta märkte jag av redan på provridningen och visste alltså om sedan innan. Men som tur var gick det snabbt att träna bort, och nu lyfter hon alla hovarna utan problem - även om det är någon annan än jag som ska lyfta dem.
  • Hon var otroligt svårfångad i hagen, jag fick trixa länge och väl under första tiden för att kunna fånga in henne. Jag gillar generellt inte när man låter hästarna ha grimman på i hagen men det fick hon ha första tiden ändå för att jag skulle kunna få tag i henne. Det fanns några få dagar då jag inte fick tag i henne alls. Detta är nog det området vi har tragglat mest på och jag testade många olika sätt innan jag slutligen hittade ett som funkade. Idag är nästan aldrig några problem att få tag i henne, hon går utan grimma och även andra än jag får lov att närma sig.
  • Första tiden gick det inte att ha henne obevakad i stallgången. Många gånger fick hon panik när hon insåg att hon satt fast och försöka komma loss genom att backa. De flesta gångerna hann jag antingen lugna ner henne eller få loss henne men en gång lyckades hon slita sönder grimman och efter det var hon ännu mera rädd. Idag är det inga problem att ha henne i varken stallgången eller spolspiltan och hon är generellt mycket lugnare. 
  • Hon var väldigt rädd om sina öron och om sitt huvud (såkallad huvudskygg) och är fortfarande lite rädd om sig. Men i början fick jag inte ens röra vid öronen och grimman var svår att sätta på. Nu är det inga problem att sätta på henne grimma, borsta eller känna igenom någonstans på huvudet. Dock är hon lite tveksam mot saxen när jag trimmar lite men det jobbar vi på!
  • När jag väl fick tag på henne i hagen var det jättesvårt att få ut henne genom grinden till hagen. Jag tror att hon var rädd för det klickade ljudet som eltråden gav ifrån sig. Vi jobbade mycket med detta för först kunde jag inte få igenom henne samtidigt som jag höll i grinden, utan behövde slänga bort eltråden en bit för att hon skulle våga sig igenom. Idag kan både jag och min man själva få henne ut och in genom alla grindarna till hagen utan problem och utan att behöva släppa grinden.
  • Det verkade inte som att hon var mycket longerad eller tömkörd när hon kom till mig, om ens någon gång innan. Så jag började jobba med longeringen och när det kändes som att hon började förstå den så gick vi vidare till tömkörning och jag måste säga att hon har varit väldigt duktig med det! Hon kan mina röstkommandon och gör rätt nästan jämnt.
  • Ytterligare en jobbig sak i början var att hon kunde få för sig att stanna och vägra gå framåt i tid och otid när man ledde henne, både ute på promenad och när man skulle hämta henne från hagen. Det kan hända ibland fortfarande men bara när hon försöker säga mig något, typ som att hon inte vill gå där det är lerigt m.m.
  • Och så en liten detalj till som aldrig var ett problem såklart, men hon visste inte hur man tog godis hur en människas hand när hon kom till mig. Första gångerna jag matade henne ur handen tog det en bra stund för henne att förstå att hon fick lov att äta det som låg i min hand, haha! Nu vet hon men hon är alltid väldigt försiktig och tar godisen noga och fint.
Så med detta inlägg ville jag väl helt enkelt säga att vi faktiskt har kommit en bra bit på väg även om det utåt sett kanske inte alltid verkar så. Och säkert finns det mer saker som har förbättras men detta är vad jag kommer på nu! Om det är någon som är nyfiken på att få veta mer exakt hur jag har tränat henne på de olika områdena får ni gärna kommentera så kan jag antingen förklara i ett inlägg eller göra en liten tutorial på youtube med det. Mycket av det handlade nog som sagt om att hon var stressad av miljöombytet så vissa bitar har fallit på plats automatiskt i takt med att hon blev trygg i miljön och började lita på mig. Medan en del av bitarna har vi fått träna jättemycket på. Men det känns kul att vi har kommit en såpass bra bit i allt som har med hanteringen att göra och det kan bara bli bättre om vi fortsätter på detta spåret!