Fru Strandh

Rädsla och ridning?
Ytterligare en lektion med Queenie har gått riktigt bra! Jag är så nöjd med min lilla häst, däremot inte helt nöjd med mig själv som ryttare, jag känner direkt hur jag blir spänd om hon reagerar minsta lilla på något. Kära nån, huuur svårt ska det vara att träna bort det där? Den där rädslan som smyger sig på? Samtidigt vet jag ju egentligen hur vansinnigt svårt det kan vara. Jag har ju varit här förut i andra situationer och jag vet många andra som har varit det. Jag förstår precis hur mina egna elever känner när de berättar att de är rädda för att galoppera eller att rida en viss häst. Jag förstår precis, för jag har också varit där och är där. Och hur gärna man än bara vill få bort den där känslan så finns den kvar där. Ni som har ridit i många år känner säkert igen er - att man kan både älska att rida och vara med hästarna men på precis samma gång vara lite (eller mycket) rädd för det också. Jag hörde en gång en känd ryttare beskriva ridning med orden "skräckblandad förtjusning" och jag tycker det stämmer så väldigt bra. Det är fantastiskt att rida och känslan att galoppera på ett 500-kilos muskelpaket ute i naturen är helt oslagbar, frihetskänslan det ger går knappast att hitta någon annanstans. Men samtidigt är det den där skräckblandade känslan som dyker upp ibland, för det krävs så lite för att man ska tappa kontrollen och de där 500 kilona under dig plöstligt blir helt okontrollerbara... Och plötsligt är det ganska farligt. 
 
 
Hästar är fantastiska djur och jag kommer (hur rädd jag än blir) att fortsätta kämpa hela livet för att förstå dem och för att bemästra den sport som vi kallar ridning. Och jag kommer antagligen aldrig bli riktigt så duktig som jag skulle vilja bli, för jag vill helst bli bäst, av alla. Men kanske att jag åtminstone kan klara av att hantera mina egna känslor, min egen rädsla. Det är bara upp igen i sadeln, fortsätta kämpa på, för det kommer att gå till slut. I vissa lägen när man blir rädd tror jag att man behöver backa några steg, kanske rida på en lugnare häst ett tag. I vissa lägen tror jag det bara är att kämpa på och ta sig igenom, att bara forcera bort rädslan och fortsätta rida allt man har. Det är olika beroende på situation och vad som har hänt tidigare. Det är också därför jag ibland låter vissa elever byta häst, och ibland puschar vissa elever till att fortsätta kämpa med hästen som de hade. Antagligen är det för att jag i de lägena ser på hästen och ryttaren att det kommer gå. Och jag får väl hoppas och lita på att det är vad min egen tränare ser när jag rider Queenie, trots att jag blir rädd och passiv när hon spänner sig för något i omgivningen. När vi pratade lite efter lektionen idag och jag frågade min tränare om hon trodde att jag köpt en häst som är för svår för mig blev hennes svar att hon inte trodde det, hon trodde bara att jag måste hitta verktygen för att hantera Queenie när hon blir spänd. Och det är precis vad jag tänker fortsätta kämpa mot!
 
#1 - AyumuSWE

Kan bara hålla med dig där. :) Och kan ändå inte låta bli att älska dom. :)

Svar: Eller hur! Märklig blandning av känslor egentligen. 😆
Fru Strandh

#2 - Linn

Känner igen mig mycket i det du skriver, min svårighet är att jag har haft en häst som var otroligt tittig och rädd för allt i hoppningen samt till viss del vardagsridningen (mest uteridning). Har flugit i backen otal gånger, slagit mig ganska så rejält både då och i hantering av hästen då han skulle fly för nåt och gråtit i frustration över att min dröm om en tävlingshäst gått i kras. Jag har vägrat ut mig på tävling på första hindret ex antal gånger så jag slutat räkna, och mycket har varit pga rädsla/jag spänner mig för jag inte visste vad han skall bli rädd för denna gången. När han flydde så var det sken och bockningar som gällde, man fick ingen kontakt och man flög av...... Allt det sätter sig i bakhuvudet och var oerhört svårt att få bort trots att det vissa gånger gick bra. Till detta har jag haft människor (och tränare) runt mig som sagt till mig att jag ska sälja, kommer aldrig bli nåt av han, han är farlig, han kommer aldrig kunna hoppa högt osv. Jag har aldrig haft nån ambition om att tävla på 130 nivå inte ens 120 utan vill kunna tävla på 95-110 nivå och är nöjd med detta. Jag har alltid haft egna tankar om vad som fungerar i min ridning, bygga relation till hästen, fortsatt tro på hästen och mycket mer. Och jag har alltid stått kvar i mina övertygelser och vad jag trott på oavsett vad som hänt (till tränares förtret…) Jag är till viss del egenlärd och haft tränare men mycket är ridning själv och är en glad amatör som älskar hästar och allt runtomkring och fick upp intresse för att tävla sent i livet.

Efter 6 år har jag fortfarande kvar denna häst, han är till viss del fortfarande tittig men är hanterbar då han tittar till på saker och spänner sig och kan springa några steg innan han lyssnar på mig (dock inga bockningar längre). Vi kan delta i tävlingar utan några större problem och kommer för det mesta över alla hinder på banan. Jobbat mycket med att prata med han i ridningen och hanteringen (nästan överdrivet mycket), fortsatt tro på mig själv i min ridning, jobbar med relationen till hästen hela tiden och har en supertränare samt bra människor runt mig. Jag har även lärt mig att bara lyssna med ett halvt öra på de som kommer med kommentarer, har en fin häst kroppsmässigt som är supertrevlig i stallgången och följer mig som en hund när vi går runt löst i manegen och lyssnar på mig när jag uppmuntrar honom att saker inte är farliga. Nåt måste jag ju gjort/tänkt rätt som har kommit dit jag är nu tänker jag ! Jag har hittat mina verktyg för att hantera min häst!

Blev en lång text och kan säkert skriva mer men blev inspirerad av vad du skrivit och vill väl egentligen bara ge dig en tumme upp och fortsätt som du gör och tro på dig själv så kommer det skall du se, det kan ta lång tid men tror man på sig själv, har en bra tränare/folk runt sig så kommer det att lösa sig :-) 

Svar: Åh, så roligt att du blev uppmuntrad av min text och tack för att du delar med dig av din berättelse! Jag har också haft folk runt mig som tyckt jag ska göra mig av med Queenie. Men jag tänker fortsätta kämpa med henne och för henne - det är ju inte hennes fel att hon är rädd. Men så roligt att höra att det har gått så bra med din häst! Jag hoppas kunna komma dit själv med min häst en vacker dag. Tack! ❤
Fru Strandh