Fru Strandh

"You will lift my head above the mighty waves"
Idag blir det inte en inlägg med massa kring hästen, jobbet på ridskolan och min vardag. Min första semestervecka har startat och jag har passat på att börja den med tid i bön och lyssnat på/sjungt lovsång. Vår församling står inför förändringar framöver och min bön är att allting ska bli enligt Guds vilja. Jag längtar djupt inom mig efter mer tid med Gud i vardagen och ska försöka ta mig den tiden framöver. Har ni frågor om min tro på något sätt får ni jättegärna ställa dem i kommentarsfältet nedan så ska jag försöka svara vid tillfälle. Njut gärna av denna underbara sången så länge!
 
Rädsla och ridning?
Ytterligare en lektion med Queenie har gått riktigt bra! Jag är så nöjd med min lilla häst, däremot inte helt nöjd med mig själv som ryttare, jag känner direkt hur jag blir spänd om hon reagerar minsta lilla på något. Kära nån, huuur svårt ska det vara att träna bort det där? Den där rädslan som smyger sig på? Samtidigt vet jag ju egentligen hur vansinnigt svårt det kan vara. Jag har ju varit här förut i andra situationer och jag vet många andra som har varit det. Jag förstår precis hur mina egna elever känner när de berättar att de är rädda för att galoppera eller att rida en viss häst. Jag förstår precis, för jag har också varit där och är där. Och hur gärna man än bara vill få bort den där känslan så finns den kvar där. Ni som har ridit i många år känner säkert igen er - att man kan både älska att rida och vara med hästarna men på precis samma gång vara lite (eller mycket) rädd för det också. Jag hörde en gång en känd ryttare beskriva ridning med orden "skräckblandad förtjusning" och jag tycker det stämmer så väldigt bra. Det är fantastiskt att rida och känslan att galoppera på ett 500-kilos muskelpaket ute i naturen är helt oslagbar, frihetskänslan det ger går knappast att hitta någon annanstans. Men samtidigt är det den där skräckblandade känslan som dyker upp ibland, för det krävs så lite för att man ska tappa kontrollen och de där 500 kilona under dig plöstligt blir helt okontrollerbara... Och plötsligt är det ganska farligt. 
 
 
Hästar är fantastiska djur och jag kommer (hur rädd jag än blir) att fortsätta kämpa hela livet för att förstå dem och för att bemästra den sport som vi kallar ridning. Och jag kommer antagligen aldrig bli riktigt så duktig som jag skulle vilja bli, för jag vill helst bli bäst, av alla. Men kanske att jag åtminstone kan klara av att hantera mina egna känslor, min egen rädsla. Det är bara upp igen i sadeln, fortsätta kämpa på, för det kommer att gå till slut. I vissa lägen när man blir rädd tror jag att man behöver backa några steg, kanske rida på en lugnare häst ett tag. I vissa lägen tror jag det bara är att kämpa på och ta sig igenom, att bara forcera bort rädslan och fortsätta rida allt man har. Det är olika beroende på situation och vad som har hänt tidigare. Det är också därför jag ibland låter vissa elever byta häst, och ibland puschar vissa elever till att fortsätta kämpa med hästen som de hade. Antagligen är det för att jag i de lägena ser på hästen och ryttaren att det kommer gå. Och jag får väl hoppas och lita på att det är vad min egen tränare ser när jag rider Queenie, trots att jag blir rädd och passiv när hon spänner sig för något i omgivningen. När vi pratade lite efter lektionen idag och jag frågade min tränare om hon trodde att jag köpt en häst som är för svår för mig blev hennes svar att hon inte trodde det, hon trodde bara att jag måste hitta verktygen för att hantera Queenie när hon blir spänd. Och det är precis vad jag tänker fortsätta kämpa mot!
 
Farväl, älskade vän
Ibland tar livet vändningar som man inte har tänkt sig. Och jag har inte riktigt klarat av att skriva detta inlägget förrän nu. Men i måndags fick vår fina lilla katt somna in på grund av njursvikt. Hon var ju sjuk i somras men blev lyckligtvis bra igen. Aptiten började återkomma och hon gick upp i vikt, efter ett tag hade vi tillbaka den lekfulla och sociala katt som hon brukade vara. Men sedan började liksom aptiten dippa neråt igen och vi tänkte att hon kanske bara blivit lite bortskämd med mjukmat och tonfisk som vi trugat med när hon var sjuk och vägrade äta. Tyvärr var vi ju tvugna att gå tillbaka till det vanliga fodret eftersom hon har haft någon typ av foderallergi och äter foder för känsliga katter. Vi trixade med maten på alla möjliga vis för att få henne att äta, men aptiten blev gradvis sämre samtidigt som hon drack ovanligt mycket och hade börjat tappa i vikt igen.
 
I helgen beslöt vi oss därför för att ringa veterinären och eventuellt ta in henne för en koll. Så jag ringde i måndags och de tyckte vi borde komma in med henne, lyckligtvis fanns en tid samma dag. Och även fast vi fick ett otroligt jobbigt besked där så var det väl skönt att vi fick en tid så snabbt. De tog blodprov och proverna visade att hennes njurar nästan var helt ersatta av bindväv och inte alls fungerade som de skulle. Tyvärr fanns det inget vi kunde göra för henne och hade inte funnits även om det hade upptäckts tidigare heller. Sjukdomen gjorde tydligen så att hon kände illamående varje gång hon försökte äta så därav den dåliga aptiten. Och antagligen var detta orsak till det överdrivna drickandet också. Så där och då fick lilla Stina stilla somna in i min famn och vi begravde henne senare på dagen. 
 
Man inser inte alltid hur mycket man värderar något förrän man förlorar det, och kanske att det var så med Stina. När hon var sjuk i somras och vi var rädda att behöva avliva henne så insåg vi nog hur mycket hon betydde för oss. Så nu förstod vi nog hur ledsna vi skulle bli efter detta, men det fanns ju liksom inget val. Hon skulle inte behöva lida och kämpa.
 
 
 
Världens bästa katt, som vi redan saknar dig och kommer sakna dig framöver...
Det är enormt tomt hemma utan att du kommer och möter oss på dörrmattan när vi kommer hem efter jobbet.
Utan att du kommer upp till oss i soffan och trampar runt.
Utan att du ska ligga i sängen mellan oss och njuta av att bli klappad.
Du lämnade oss för tidigt, men samtidigt är vi så glada att vi kunde ge dig ytterligare nästan fyra år i livet
som du egentligen inte skulle ha fått när vi räddade dig. 
Älskade lilla "mjauen", jag är i alla fall glad att du slipper kämpa mera.
Vila i frid - vi kommer aldrig att glömma dig! Tack för all glädje och alla fina minnen du gav oss!
 
 
 
PS. Om någon vill läsa hur det gick till när vi fick lilla Stina så finns det ett gammalt inlägg om det här som ni kan klicka er in på.