Farväl, älskade vän

Ibland tar livet vändningar som man inte har tänkt sig. Och jag har inte riktigt klarat av att skriva detta inlägget förrän nu. Men i måndags fick vår fina lilla katt somna in på grund av njursvikt. Hon var ju sjuk i somras men blev lyckligtvis bra igen. Aptiten började återkomma och hon gick upp i vikt, efter ett tag hade vi tillbaka den lekfulla och sociala katt som hon brukade vara. Men sedan började liksom aptiten dippa neråt igen och vi tänkte att hon kanske bara blivit lite bortskämd med mjukmat och tonfisk som vi trugat med när hon var sjuk och vägrade äta. Tyvärr var vi ju tvugna att gå tillbaka till det vanliga fodret eftersom hon har haft någon typ av foderallergi och äter foder för känsliga katter. Vi trixade med maten på alla möjliga vis för att få henne att äta, men aptiten blev gradvis sämre samtidigt som hon drack ovanligt mycket och hade börjat tappa i vikt igen.
 
I helgen beslöt vi oss därför för att ringa veterinären och eventuellt ta in henne för en koll. Så jag ringde i måndags och de tyckte vi borde komma in med henne, lyckligtvis fanns en tid samma dag. Och även fast vi fick ett otroligt jobbigt besked där så var det väl skönt att vi fick en tid så snabbt. De tog blodprov och proverna visade att hennes njurar nästan var helt ersatta av bindväv och inte alls fungerade som de skulle. Tyvärr fanns det inget vi kunde göra för henne och hade inte funnits även om det hade upptäckts tidigare heller. Sjukdomen gjorde tydligen så att hon kände illamående varje gång hon försökte äta så därav den dåliga aptiten. Och antagligen var detta orsak till det överdrivna drickandet också. Så där och då fick lilla Stina stilla somna in i min famn och vi begravde henne senare på dagen. 
 
Man inser inte alltid hur mycket man värderar något förrän man förlorar det, och kanske att det var så med Stina. När hon var sjuk i somras och vi var rädda att behöva avliva henne så insåg vi nog hur mycket hon betydde för oss. Så nu förstod vi nog hur ledsna vi skulle bli efter detta, men det fanns ju liksom inget val. Hon skulle inte behöva lida och kämpa.
 
 
 
Världens bästa katt, som vi redan saknar dig och kommer sakna dig framöver...
Det är enormt tomt hemma utan att du kommer och möter oss på dörrmattan när vi kommer hem efter jobbet.
Utan att du kommer upp till oss i soffan och trampar runt.
Utan att du ska ligga i sängen mellan oss och njuta av att bli klappad.
Du lämnade oss för tidigt, men samtidigt är vi så glada att vi kunde ge dig ytterligare nästan fyra år i livet
som du egentligen inte skulle ha fått när vi räddade dig. 
Älskade lilla "mjauen", jag är i alla fall glad att du slipper kämpa mera.
Vila i frid - vi kommer aldrig att glömma dig! Tack för all glädje och alla fina minnen du gav oss!
 
 
 
PS. Om någon vill läsa hur det gick till när vi fick lilla Stina så finns det ett gammalt inlägg om det här som ni kan klicka er in på.
 
Tro och tankar, Vardag och övrigt | Farväl, Katt | | Kommentera |

Att orka...

Hej igen världen. Ni får ursäkta att det inte blir uppdateringar varje dag, jag orkar helt enkelt inte. Jag har haft så mycket att göra, så många bollar i luften och framförallt så mycket på min mentala "att-göra-lista" senaste månaden. Jag har varit så trött emellanåt och nästan lite "borta" i huvudet. Jag har kunnat sitta i ett rum men inte känna mig närvarande. Jag har känt mig riktigt virrig och inte riktigt kunnat hålla koll på saker. Det känns som att min hjärna inte har hängt med. Därför har jag valt sen i söndags att börja ta det lite lugnare under en period, att hålla fokus på bara jobbet och hästen. Och såklart att ha tid hemma med min man. Kommer sannolikt att tacka nej till diverse extra aktiviteter framöver, och om ni undrar varför så har ni svaret i detta inlägget. Det har bara blivit för mycket på en gång och jag behöver lugna ner mig mentalt. Det är inte egentligen att jag drunknar i saker att göra, men det blir liksom för många grejer att hålla koll på så jag blir jättestressad. Antar att jag är ganska känslig för stress och att ha för mycket i huvudet. Jag tar ju väldigt lätt på mig alla andras problem också, plus mina egna. 

Sen sa min man en sak igår också som fastnade i huvudet. Att det blir som att jag har så mycket fokus med hästen på att komma framåt med träningen och utvecklas, att jag glömmer att ha roligt på vägen. Och det är ju sant, senaste tiden har det mest varit press att ha egen häst. Det ska ju vara roligt, det är ju därför jag håller på med hästar och det är därför jag också har gjort det till mitt yrkesval. Så jag tänker släppa på kraven lite, kraven jag har på mig själv. Skulle det inte gå att rida lektioner på Queenie i höst så får jag väl helt enkelt fortsätta rida på lektionshäst, det är inte hela världen. En vacker dag kommer jag att kunna träna med henne, rida ut på långa uteritter och kanske tävla i hoppning. Det dagen är bara inte idag, jag får acceptera att jag har köpt en häst som är lite nervig, känslig och het emellanåt. Det är ju i alla fall den typen av hästar jag vanligtvis tycker bäst om att jobba med så jag har ju valt rätt häst. Det var bara lite svårare och tog lite längre tid än jag räknat med. Igår kom jag till stallet en kort stund (ja, Queenies träning har blivit lite försummad ett par dagar eftersom jag inte har orkat) men hon bara vägrade komma in. Hon ville inte vara nära mig i hagen. Antagligen kände hon så tydligt av min stress att hon inte ville komma i närheten av mig. Det var verkligen en ögonöppnare för mig och det var där någonstans jag insåg att jag måste tagga ner. Jag vet ju att man inte ska vara stressad när man hanterar hästar för de känner ju av det så väl. Man måste lägga bort de känslorna och fokusera på här och nu. Det är det som är så bra med hästar, det blir som någon slags terapi.
 
Så Queenie fick stanna i hagen och jag gjorde ett nytt försöka att få in henne i morse, då gick det bättre. Hovslagaren kom och skodde henne, sedan blev det ett pass med tömkörning i paddocken. Jag testade att tömköra med hackamore och det funkade fint, även om hon hade lite svårt att förstå i början. Men efter ett tag gick hon lika fint med det som med vanligt bett. Tänker att eftersom hon ändå är söndersliten i munnen sen hon ridits på Irland så kanske bettlöst är räddningen för oss, kanske att hon lyssnar bättre på det när hon vill dra iväg i full galopp. Vi får väl se helt enkelt, jag kommer testa mig fram. Utan någon press från att vi måste komma framåt i träningen så fort som möjligt, det får ta den tid det tar. Och jag ska ta det lugnt under tiden. 
 
Hästar och ridning, Tro och tankar, Vardag och övrigt | Blogg, Diplomerad Hästskötare, Häst, Irländsk Sporthäst | | Kommentera |

Hälsningar från himlen

Wow, vilken helg! Har knappt ord som kan beskriva, eventet i helgen har känts som en riktigt boost för hela vår kyrka och jag tror att många blev uppmuntrade denna helgen. Men anledningen till att jag knappt kan beskriva är det som hände i lördags kväll. Jag satt på gudstjänsten med stor förväntan för jag har varit riktigt taggad inför den här helgen. Innan de skulle börja be för folk mot slutet så slängde jag iväg en bön eller tanke till Gud - "kan du inte tala till mig ikväll"? Ofta har jag tyckt att det är andra som får vara med om att höra profetiska hälsningar från Gud. Och det senaste har jag funderat mycket över framtiden och vad jag ska göra, vilket som blir nästa steg i mitt liv. Och jag slängde iväg den där tanken upp till Gud flera gånger om. "Snälla, tala till mig ikväll och ge mig klarhet i om det steget jag tror du vill att jag ska göra är rätt..." Och vet ni vad som händer?!

Bönen börjar och det står ett antal personer framme vid scenen som är villiga att be för alla personer som vill ha förbön. Jag sitter kvar och funderar på att gå fram eller inte, jag väntade liksom en profetisk hälsning från någon av de som talat på scen typ. Plötsligt hör jag den där stillsamma viskningen inom mig som jag brukar känna igen som Gud - och den säger att jag ska gå fram till en viss tjej som står där framme och ber för folk. Jag bestämmer mig för att göra så och sitter aningen otåligt och väntar tills hon ska bli ledig för det är många som ville ha förbön den kvällen. När hon ha bett klart för några andra så går jag fram, vi presenterar oss och jag säger att jag vill att hon ber för att jag ska våga ta nästa steg i mitt liv, det steget som jag tror att Gud manar mig till. Hon hinner knappt lägga händerna på mig och börja be förrän hon direkt stannar upp och frågar: "Rider du något?" Och jag kan här tillägga att jag aldrig någonsin träffat den här människan i hela mitt liv. Hon kom från en helt annan kyrka i en helt annan stad så hon visste själv inget om mig. Jag blir jätteförvånad men svarar ja och bryter ihop fullständigt när hon berättar om hur hon hört att hästtjejer ofta bli bra chefer och sedan fortsätter med att be för saker som hon omöjligt skulle kunna veta något om. Hon ber emot alla som inte har trott på mig genom åren, och hon ber att jag ska börja tro på min egen kapacitet. När hon har bett ett tag berättar jag mer om vem jag är - att jag jobbar med hästar redan men drömmer om att göra det på heltid och tror att Gud kallat mig till det - och sedan är det hennes tur att bli förvånad för att Gud kunde tala så tydligt genom henne till mig. Vi ber tillsammans en stund till. 

Nu vet jag att många som läser min blogg säkert inte tror på Gud. Ni kanske inte tror på något alls eller ni kanske tror på något annat än just "min" Gud. Ni kanske tycker att jag är fullständigt knäpp i huvudet men en sak vet jag - ingen i hela världen kan ta den här upplevelsen ifrån mig. Jag har varit kristen i många år och jag har gått bibelskola men det är inte många tillfällen då jag har upplevt Gud tala såhär tydligt till mig. Jag vet vart jag ska i livet. Jag vet att han har goda planer för mig, att han älskar mig och bryr sig om mig. Att han brydde sig nog för att ge mig ett tydligt tecken när jag är rädd och tveksam. Och viska i örat på en annan tjej som bad för mig precis de sakerna jag behövde höra - övernaturligt men ändå så verkligt. Ingen av er kommer någonsin att kunna förklara detta på något annat sätt än att Gud faktiskt finns om ni inte vill kalla mig för lögnare. Och alla som känner mig väl vet att jag försöker mitt bästa att aldrig någonsin ljuga. Det här kan ingen ta ifrån mig. 
 
Det känns konstigt att gå över från en så häftig händelse till vardagen igen. Jag kommer minnas den där kvällen för resten av mitt liv. Vi fick även höra om att folk blev helade från olika sjukdomar - inte genom en massa magiska stenar och healing-seanser - men genom inget annat än Jesu namn. Har du aldrig läst bibeln så är det dags att börja göra det nu, för detta är en verklighet och jag tror av hela mitt hjärta att tron på Jesus kommer växa i vår stad Falköping. Kanske särskilt efter den här helgen! Den har gett mig en enorm boost i alla fall och mer tro att våga lita på Gud. Idag tog Daniel och jag en promenad i Guds vackra natur efter jobbet. Och jag undrar om någon verkligen kan tro att allt detta vackra kom till av en liten slump? Borde inte en skapelse ha en skapare, precis som ett konstverk på utställning?
 
Tro och tankar, Vardag och övrigt | Beauty, Den Helige Ande, Gud, Gudstjänst, Jesus, Kyrkan, Natur, Pingstkyrkan, Skapelsen | | Kommentera |
Upp