Hannah Strandh

Att bli rädd...

Ja, ett lite speciellt inlägg blir det idag. Kort sammanfattat har dagen varit helt okej, vikarierat på förskola och haft en lugn dag för många barn var sjuka. Sedan blev det en sväng till kyrkan på kvällen. Igår jobbade jag på Tunarp med stallarbete och det gick bra, går smidigare för varje måndag jag jobbar. 

Igår tog jag också en ridtur, och det måste varit nästan den kortaste i mitt liv. För jag åkte av, igen. Igen! Suck. Blir trött på mig själv... Och arg. Och ledsen. Och faktiskt lite rädd. Det var lite mer än två veckor sedan jag åkte av när en häst bockade ordentligt. Igår åkte jag av för att hästen stegrade. Egentligen kände jag väl av att hästen var alldeles för spänd och stressad av situationen så borde inte ens försökt rida i det läget. Men ofta är man ju efterklok. Det var inte hästens fel. Men ja, jag börjar ibland tycka att det är lite otäckt. Jag har varit spänd stundtals i ridningen senaste gångerna efter jag trillade av, och det har blivit bättre men varje gång en häst har gjort något eller jag känt att jag inte riktigt kan lita på den har jag blivit spänd. Ni som säger att ridning inte är en sport kan gå och gömma er någonstans, men ni som säger att hästar är farliga - ni har faktiskt rätt. De kan bli farliga om de inte hanteras rätt. Därför är det så viktigt att man lär sig att hantera dem rätt. Och att man tar hjälp när man inte klarar det längre. Jag ska nu be mig tränare om att få sitta på trygga hästar ett tag, jag tror helt enkelt att jag varit med om för mycket bockande osv. det senaste på olika hästar. Jag blir spänd och då blir min ridning dålig. Vilket absolut inte är bra när jag dessutom är ute och provrider för att hitta min drömhäst. Det värsta igår var nog också att jag inte ens hoppade upp igen, kände att det var ingen idé. Hästen ville inte stå still och jag var rädd att samma sak skulle hända igen. Jag har ALLTID varit den som hoppar upp igen, direkt. Men inte denna gången och jag skäms nog lite för det i efterhand. Jag skadade mig inte, för jag lyckades landa på fötterna så jag hade ingen ursäkt att inte hoppa upp igen. Men nu ska jag ta det lugnt och bygga upp självförtroendet långsamt. Jag vill ju klara även det svåra hästarna också, och om jag bara inte spänner mig och förväntar mig att något ska hända så kommer det ju gå bättre! Hästen känner ju av mina förväntningar och det vet jag ju om. Nya tag nu och upp i sadeln igen!